Komplementaritet

Himlen är blå. En ensam svala flyger upp, in över Ramberget. Jag känner mig hämmad på något vis. Det är inte bara att jag måste ägna all ledig tid till mitt skrivande. Det är något annat. Jag tror jag känner mig för bestämd, inplanerad, utstakad. Jag kan nog inte leva mitt liv i en kalender. Jag är mer för att gå upp tidigt på morgonen för att kolla mitt schema, och gå och lägga mig igen när jag nu inte råkade börja klockan åtta. Jag saknar på ett sätt att bara sova några timmar om natten och vara zombig hela förmiddagen. Det kanske blir så till hösten. Kanske inte. Jag kanske får börja ta ut mer lån.

Jag undrar vad det blir för projekt jag tar mig an i Trönö isommar. Mor har nog en hel del på lut. Det känns roligt att kunna lägga ned mer tid och energi på det. Jag blir lite knäpp av att aldrig använda kroppen till något riktigt härnere. Nu ska jag läsa en artikel av den gode gamle Bohr om hans syn komplementaritet. Äntligen..

När du är i luften

Jag är inne i en sånhär period när det går upp och ned mycket, igen. Det känns bra på ett sätt. Då måste det vara på riktigt. Hmr.. Jag vill ju känna att jag lever.. På ett sätt känns min framtid för en gångs skull lite utstakad. Det är lite läskigt, men lite bra också kanske. Jag  vill bara inte ta ställning nu. På ett annat sätt känns saker skörare än någonsin. Kanske på samma sätt. Ju mer man kommer till insikt över saker, desto fatalare blir de.

Idag har solen skinit och jag har känt mig som den jag drömde om att bli när jag var liten. Det är jag nog. Jag hade tänkt laga cykeln, byta däck och allt, men affärn hann stänga. Jag har för mycket ärenden, men det är ju bra, också. Jag skulle vilja ha lite tid över, som inte tas någonstans ifrån, som bara dyker upp oplanerad.

Kallt i skuggan

Jag vet inte riktigt vad som händer, men livet ser så annorlunda ut nu än det gjorde för två år sen. Det blir aldrig detsamma igen, på gott och ont. Sånt jag tidigare haft problem med fins knappast, och jag vet inte. På något sätt mår jag bara bra. Det är lite skrämmande. Jag behöver lite tid till att skriva brev, och jag behöver något att skriva i det. Kanske mat? Jag ska snart gå och handla. Eller om jag ska ta itu med detdär projektet jag har liggande, eller ordna så att någon hyr ut mitt rum i Uppsala. Jag måste göra mig av med det.. Livet känns närmare än någonsin denna våren. Det är kallt i skuggan, men varmt i solen. Om man är stilla tillräckligt länge.

Kärlek 1

Snart går jag fram och tar din hand, utan att fråga
även om jag skäms står jag kvar, jag tror jag vågar

Igår upptäckte jag att plastpåsarna under diskbänken blir varma när jag diskar. Det är klart de blir, men det var ändå oväntat. Idag blir jag varm i kroppen av teet och torr om händerna och armarna av vädret. Sådär så det kliar och man får torra fläckar. Jag stjäl lite kroppssmör av det jag gav Klara i julklapp. Luktar exotiskt.

Jag var på manifestation på Kvilletorget. Ingen annan från klubben var där, men Malin från Skutskär och mycket snö i luften och man skulle haft sockor på fötterna. De farmor stickat åt mig är jättesköna. Helt underbart att komma hem till en varm linssoppa.

Idag känner jag samhörighet med alla som

kokar potatis
har persiennerna uppdragna
tror på det de gör
tycker om snö
tar saker för vad de är
sjunger för sig själv
mår bra av att göra saker fint
bakar
vågar ta sig an nya saker
ser saker hos sig själv som de tycker om

och hos andra

Småtår

Tjugofem minuter över fem, solen står i väster
och nu ska man hem till norrland på semester

Jag saknar snön, och Hälsingland. Jag går med tvätten och fryser lite. Som när man hämtade ved till spisen på morgonen och hade för lite kläder på sig. Det hade man ju jämt. Träskor, fast det var jättehalt och mor förmanade en om att vara försiktig. Jag måste se till att alla bokar in veckan nu isommar då vi ska resa, barnen vi. Det ser jag fram emot.

Men nu på fredag blir det dans. Polskanybörjarkurs och hon nya DS-aren ska spela. Vi blir några stycken som går. Super blir det. Och min bok har kommit. Den till mitt exjobb. Det känns jättebra. Hur bra som helst kan det bli, helt klart. Peppen är enorm. Ikväll ska jag till Angered på möte om deras klubb. Det blir spännande.

Man kanske ska skaffa sig en kamera, ändå. Och komma ut mer. Men då måste jag först bli klar med disken här. Och lyssna färdigt på de här låtarna.

Tidsminne

Jag har alltid haft svårt för tal, storheter, hur många något är, hur långt något är, hur länge en tid är. Att uppskatta. Men jag har märkt på sistone hur snabbt man lär sig precis hur lång tid saker tar. Det är lite roligt. Det känns lite som man kan förutsäga framtiden.

Sinus ett genom ex

Mina känslor har på sista tiden oscillerat med allt snabbare tempo. Riktigt vad jag kommer fram till och när det kommer sluta har jag svårt att säga, mer än att det har gjort mig visare. Om mig själv och personer i min omgivning. Det känns som att saker händer. Det kanske är bra. Kanske inte. Samtidigt händer inte så mycket på hemtentefronten. Jag önskar jag fick bort den bromsklossen ur mitt vardagsliv. Det finns så mycket jag vill göra. Som jag känner att jag måste göra.

Igårkväll hade vi ett sjukt bra möte med klubben. Det kändes som det jag behövde den kvällen, för att bli peppad och få lite tro på sig själv. Att få fart. Ibland känner man sig väldigt retarderad. Men jag ska bli bättre på att minnas hur jag gör för att komma ur det. För då är jag faktiskt ostoppbar, och alla andra jag träffar är det också.

Vi diskuterade manlig och kvinnlig sexualitet efteråt. På ett sätt, och beroende från vilket perspektiv man ser det, är problemen att den manliga sexualiteten känns ful och, ja manlig i en dålig bemärkelse, medan den kvinnliga är tabubelagd och, ja kvinnlig i en dålig bemärkelse. I dålig bemärkelse innebär i det här fallet att det är vad som blivit resultatet av mäns förtryck av kvinnor och de könsnormer som skapats. Jag stöter fortfarande på nya exempel på hur det griper in i samhället och de sociala strukturerna. Det intressanta är hur man i praktiken gör för att förändra normerna.

Tänktänktänk!

Jag hörde på radion om en kultur att ringa en signal till någon när man tänkte på den. Så om man fick en signal från någon betydde det att man blivit tänkt på. Det kändes fint. Jag tror många skulle må bra av att veta hur mycket folk tänker på en. Man borde berätta mer för folk att man tycker de är bra. Varje gång du tänker något positivt om en annan människa, säg det. Jag har faktiskt tänkt på det sen ett tag tillbaka, och det gäller faktiskt att sån man är mot andra kommer de vara tillbaka. Jag tror att nu finns det fler jag vill säga bra saker till än någonsin förut.

De senaste dagarna har jag mått väldigt bra. Jag har träffat fina människor och pratat med fina människor i telefon och på andra sätt. Jag vill kanalisera det till så mycket annat än tentapluggande. Det blir, också. Studiedisciplin har jag aldrigt haft, även om det är rätt roligt också, när jag får ro. Just nu önskar jag mest av allt att jag snartare än innan är mindre ensam som bor här.

2009

På vägen hem från Ingos fest diskuterade jag nyårslöften med två av typerna där. Jag har aldrig gett några nyårslöften tidigare, men det år kanske något som legat i luften ett tag tillbaka. Jag ska lära känna folk bättre detta året. De jag redan känner och de jag ännu inte träffat. Sen ska jag såklart lära mig spela fiol och starta ett band och skriva en novell eller två. Lära mig laga mat, kanske? Prata mat med folk. Prata andra saker än jag brukar, med folk. Och nån gång ibland, så ofta jag får, ska jag vara med dig.

Intressant

Helst ska man skriva något som får en att verka lycklig, för vem blir intresserad av någon som är ledsen eller bitter?

Så inget får verka jobbigt när man pratas. Tror jag är bland de enda jag känner som inte bara svarar "bra" på reflex när någon svarar hur det är. Det är klart man inte behöver slänga ur sig sitt livs plågoandar, men tvånget känns så onödigt.
Ponton hade kommit, och jag blev lycklig över en kort novell jag läste på toaletten. Jag tror jag ska skaffa anteckningsblock med ljublå linjer, det är fint. Det är väl mycket funkis på fysiska institutionen och chalmers. Jag har aldrig tyckt om det. Hah, Klara och jag hade delade meningar lite om hur vi skulle inreda här. Hon var mer för det moderna stuket. Jag vet inte, vi har iallafall någon sorts kärna av gemensam smak - det har vi ju känt hela tiden. Jaja, det spelar väl ingen roll längre. Men jag hade velat det.

Barrdoft



Ikväll hälsade vi på Henrik och Isak och levererade en gran. Efteråt klädde vi vår egen med åratals åstadkommanden i julprydnadsväg. Jag hade saknat doften av gran, insåg jag.

Snö

Jag kommer till Hälsingland på kvällen och det är som att resa tillbaka i tiden. Till när vintrarna var snöiga och hela mitt liv när jag bodde här. Det är lite läskigt hur snabbt sånt kan försvinna när man hamnar i en annan omgivning. Jag har kanske för lite kontakt domhäruppemed. Nog. Och jag vill åka skridskor, igen! Det gick så himla bra nere på Lisebergs isbana. Jag liksom flög fram och det var riktigt läskigt för jag hade ingen hjälm och det brukade jag alltid ha förr när jag var liten för sex år sen och var jättedålig på att åka.

Häruppe ska jag hjälpa mor med hushållsarbetet, kasta snöbollar, läsa Stridos och Anis böcker, spela Starcraft med Joha, plugga och syssla lite med endel projekt jag har. Upptäcka gamla minnen och göra endel nya.

Bastoner

Ibland är det ett sundhetstecken att vara rädd för förändring. Och vad motstatsen innebär.

Vad skulle vi annars göra?

Det är en såndär riktigt regnig kall dag. Jag hoppade föreläsningarna imorse, men jag läser in dem ikväll eller något. Jag var lite trött sen Flogging Molly-konserten med Isak igårkväll. Super, jag säger då det! Idag städar jag och lyssnar på Håkan, och allt känns smått fantastiskt. Det kommer nog lösa sig med allt, på ett eller annat vis. Min nya frisyr ser lite konstig ut, men det gör inget, för jag är ju sån. Imorgon kommer Klara hem, och om vi kan få det lite städat kan vi börja julpynta. Det blir fint. På söndag ska Klaras kusin knäppa bögbilder på mig och hennes pojkvän. Hoppas på finväder!

Rädsla för mörkret

Jag kom hem med nattbussen klockan fem-sex imorse. Jag hade varit i Stockholm på distriktsstyrelsekonferens, som trots allt kändes väldigt lyckad. Hela resan blev kanon trots att det ibland kändes som att vi var fel ute.. Hursomhelst känner jag i mina fickor, när jag sitter på spårvagnen hem. Jag har inte nyckeln in till trappuppgången. Ajdå. På min gata ser jag någon lämna mitt hus, så jag springer ikapp henne och hojtar lite. Hon reagerar inte genast, utan stannar först när jag hunnit runt henne. Redan då funderar jag på hur jag själv skulle reagerat på om någon gjort så när jag var ute och gick, och hur jag ska verka så lite skrämmande som möjligt. Jag börjar förklara min situation, men hon avbryter mig och säger att hon har brottom till bussen. Hon såg ut att ta det ganska lugnt, men kanske hade behövt springa om hon dröjt mer, det är klart. Hur hade jag själv tagit en sån situation? Spelar det in att folk blivit skjutna och knivhuggna på denhär gatan?

Helgen innan var jag uppe i Trönö på överraskningsvisit. De blev överrraskade.. Lill-Mia var också där, det var trevligt. Hon lärde sig gitarrackorden supersnabbt. Jag åt äpplen från träden, som smakade gott ibland och precis sådär illa som jag minns det, ibland. Jag och Joha gjorde en supergod äppelkaka. Det blir på en gång vackert och smärtsamt varje gång jag är uppe, men det känns jobbigt att det blir så sällan. Det är så tomt däruppe nuförtiden. jag hoppas vi kan samlas allihop där igen, till sommaren. Om Henrik och Isak dyker upp blir vi värsta fotbollslagen.

Oranga löv

Idag hade jag tenta. Var sjukt opeppad. Det enda som är drygare än att gå upp ur en alltför tom säng en tentamorgon är en dito då man inte har någon frukost hemma. Men det släppte lite när jag väl satt där. Tentakänslan. Det är nog något som bara infinner sig vid mattetentor, så tyvärr inget som de flesta någonsin upplever. Jag brukar ta mycket pauser när jag skriver. Sitta och titta hur de andra jobbar. Känslan av att komma på en lösning till något man funderat på i timmar. Och känslan av att inte göra det. Jag vet inte hur bra det gick, men om det inte gick vägen tror jag det gör det nästa gång. Faktiskt.

Utanför tentafönstret lös höstlöven, och jag längtade upp till Trönö. Jag ska titta på tågbiljetter, och när nästa kurser börjar. Vilka det blir. Jag vill cykla ner till Hägers och köpa en påse godis. Johannes kanske vill följa med. Kratta höstlöven på baksidan, och göra omöjliga planer om lusthus och potatisland. Kanske en stengärdsgård.. Jag lyssnar på Billie, men tänker på Tekla.

Dina händer under jackan

Vad hände med alla de man beundrade när man var liten? Med de balla i klassen, och ens storasyskons kompisar? Är de fortfarande lika oåtkomliga, eller visar det sig att de snarare blivit helt ointressanta, eller till och med ser upp till en själv om man skulle träffa på dem? Jag skulle vilja, lite, att de visste vad jag kände för dem då. Iallafall de, som inte helt visste det, då.

Den här dagen började någon gång när jag spelade Nobel square på gitarren, vid tjugo sådär. Jag hittar gammal musik jag tyckt om. Och jag vill bara känna dina händer, under jackan när vi ser den första snön.

Oktober

Jag har precis haft min första labb här i Göteborg, och jag har kommit hem och är hungrig och lyssnar på Billiethevision och försöker nå Ani på facebook-im. Hon svarar inte.. Men labbhandledarn var jättegullig, och jag har blivit helt pepp på plugget igen, trots att allt verkar ha gått åt skogen med kurserna och jag missade mitt sista möjliga labbtillfälle. Solen lyser jättefint härute och det är verkligen en sån vacker höst man skulle kunna önskat sig - och som jag antagligen längtat till under de varmaste sommardagarna, när jag ändå jobbade kväll på Volvos lager. Allt är uppochned härhemma, för igår kom Klara (äntligen) på att vi ju skulle flytta ned klädskåpet till källaren, och började tömma det på sina grejor. Nu är det halvvägs nere, sådär, så jag ska ta itu lite med det och kolla kanske lite på mitt projekt om finstrukturskonstanten, men jag måste hinna äta också innan Ingo kommer hit. Vi ska sjunga och spela lite. Det blir bra.

Idag äter jag potatis- och purjosoppa. Bara att blanda potatis, purjo och buljong. Tar lite tid, men är himla gott. Häll på lite mjölk också om du vill, eller fyll ut med gullök, linser, rotsaker och såntdär.

Marsdrömmar

Nu vill jag älska och förlåta, och dansa utan skor.

Fiolen

För kanske snart ett år sedan fick jag för mig att jag skulle ta upp mitt fiolspelande igen, och gick och köpte mig en fiol. Sen blev det tyvärr inte så jättemycket spelande av, bl a för att jag kände att jag störde grannarna för mycket, men kanske mest för att jag inte hade någon egentlig motivation i grunden. Hursomhelst fick jag med mig fiolen ned hit till Göteborg, och nu i torsdags ville det sig inte bättre än att jag och Klara tog oss till det lokala studentspelmanslaget Kärlekskollektivets sammankomst och repetetion. Vi insåg ganska snart att de andra där hade aningens bättre koll på sina instrument än vad vi hade. Klara vågade iallafall ta upp sin tvärflöjt och knappa lite på den, men jag satt mest där och lyssnade in mig på låtarna.. Men med tanke på att jag knappast ens skulle lyckas med att stämma den var det nog ganska rätt tänkt.

De planerade in en spelning om tre veckor, vilket för iallafall mig känns som helt orealistiskt. Menmen. Det kan vara roligt bara att vara med så mycket man klarar av iallafall, och vi blev båda himla peppade på att lära oss att spela igen. Det fanns dock ett problem: Fiolen låter fortfarande som ett jetplan, och om jag ska bli bra måste jag kunna öva. Jag känner inte heller till någon närliggande replokal. Jag löste det hyfsat genom att köpa och koppla på en sordin på min fiol. Den var inte billig, men nu låter den helt klart mindre, om än med en rätt skum klang. Jag kan iallafall öva på den, så nu har jag just lärt mig första delen av Vasen, av Hoven Droven:



Det här med att stämma ett instrument är somsagt inte det lättaste. För er som, liksom jag, fortfarande har problem med detta rekommenderar jag den här stämapparaten jag hittade.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0