Rosetoget

Jag är med på rosetoget i Oslo och känner mig ensam. Rådhusplassen är visserligen sprängfylld med människor, de allra flesta bärandes på rosor eller andra blommor. Jag har kommit dit med arbetskamrater och liknande. Parollen som vi ställt oss bakom är "Norge står samlet mot terrorhandlingar" och från scenen proklamerar Jens Stoltenberg: Breivik sade att attacken var mot Arbeiderpartiet och AUF - Vi svarar att attacken var mot hela vårt samhälle. Men Stoltenberg har fel.

 

Det är därför jag känner mig ensam. Jag har sökt efter Håkan som också finns med i tåget, men han är långt borta i folkhavet. Om attacken varit mot hela samhället hade det lika gärna kunnat vara mot det konservativa partiets ungdomsförbund, eller för den skull mot Fremskrittpartiet. Men man kan fråga sig hur man isåfall hade resonerat när man valt att rikta en rasistisk attack mot partier som aktivt eller passivt verkar för en samhällsutveckling där främlingfientligheten växer i takt med att medmänskligheten urholkas. Det är de som gör motstånd som sätts åt.

 

Det är därför långt ifrån en tillfällighet att det är vänsteraktivister som utsätts för våld från brunt håll. Det var inte första gången och knappast heller den sista som aktiva antirasister blivit förföljda, misshandlade, hotade eller dödade av extremhögern.

 

Jag tänker på min tid som aktiv i Ung Vänster Söderhamn och i Gävleborg. Det hände att kamrater blev nedslagna på öppen gata, på vägen hem om kvällen. Någon hade kommit hem till sin lägenhet och funnit en yxa fasthuggen i dörren. När vi anordnade antirasistiska manifestationer kunde vi alltid urskilja de kortsnaggade männen i bakgrunden i publiken. De med kamerorna. Vi försökte starta en klubb i Bollnäs, men det gick trögt. Där var vi alltid tvungna att vara en rätt stor grupp när vi var ute, för att alls känna oss trygga. Bollnäs var ett känt nazisttillhåll. Vi fick aldrig igång någon klubb där.

 

Men vi gjorde också stora framsteg. När nationalistiska grupper fått agitera från tribunen i Söderhamn, kunde vi mobilisera ett enormt motstånd. Om jag inte minns fel gick tvåtusen i det tåget vi ordnade, i en stad med elvatusen invånare. Efter det kom inte rasisterna tillbaka till våra gator. I alla fall inte öppet.

 

Det är därför jag sakner er kamrater, från Gävleborg, Göteborg och andra ställen. Ni som vet vad det nationalistiska våldet kan innebära för de som vill göra motstånd. Ni som ändå väljer att göra det.


RSS 2.0