Jag fick pumpa cykeln på macken. En man i en bil frågade något obegripligt, och till slut förstod jag att han ville veta hur jag kunde pumpa cykeln trots att luftslangen inte hade ett sånt munstycke. Det är inte alltid så lätt att förstå vad folk menar. Jag pratar själv rätt obegripligt emellanåt.

Att ha ett mål. Det kan vara dendär personen man blir så glad av att vara i närheten av, att ta sig igenom skolan, att vara snyggast på festen, att följa upp planeringen och projektet man har, att lösa det stora problemet. Har man ett mål är man på väg. På väg, hela tiden förstås. Målet är ju aldrig beständigt. Vad gör man när man hamnat där, blivit tillsammans, tagit studenten, charmat alla, rott iland projektet och fått ett fint pris. Eller vad gör man när man insett vad målet innebar, och att det inte är detsamma sett uppifrån, från toppen när man är där, vid målet. Eller att man helt enkelt inte vet, vart man ska ta vägen sen.

Kan man ha ett liv utan mål och riktning? Vad är mål och riktning, sett utifrån, på ett helt liv. Kan man prata om en riktning, annat än för stunden? Som en tangent mot ett tänkt mål. Vad innebär det att inte ha en riktning? På vägen, utan mål. Utan mål, men med en tanke om hur man tycker om att färdas. Så länge resesällskapet är rätt och utsikten vacker, gör målet detsamma. Eller det är kanske bara rationellt. Med orsak och verkan - väg och mål - som grundbult för vårt tänkande, men att i ett längre perspektiv är det olämpligt. För många okända variabler.

Vad som är visst är, att mål försvinner. Saker som förr varit viktiga är det inte längre. Byts mot mer abstrakta, svårare men enklare. Ett större perspektiv, ett mindre perspektiv. Hela livet är ett enda stort ögonblick.

Jag skulle prata med studievägledaren idag och åkte iväg lite tidigare. Klara pälsade på mig. Det regnade riktigt mycket när vi åt frukost. Jag hade hört att vi skulle få en ny studievägledare nu när Viveka är mammaledig, men så verkar det inte ha blivit. Han den andra vi har är inte bra. Då kan jag likagärna kolla upp själv vilka kurser jag ska gå. På vägen hem kollar jag om de har Lady Grey på någon annan livsmedelsaffär i stan. Ingen lycka. Innan jag hunnit hem till  huset igen har det spruckit upp och jag blir helt svettig i alla kläder. Känns länge sen.

Jag är tillbaka i Göteborg, och allt känns nytt. Nytt och vackert, nytt och sett på ett nytt sätt, nytt och omedelbart. Plötsligt har jag väldigt mycket tid, och nästan ångest för att inte vara tvungen att göra något. Vädret tillåter egentligen inte någon närmare aktivitet, men en hel del har ändå blivit gjort. Jag känner mig ovanför, utanför, allt här. Har ännu inte bestämt mig för vad det är jag gör här. Som mellan sammanhangen.