"Vi lever i en tid utan sammanhang", sa en namnkunnig vän till mig i ett tal på en välbesökt tilldragelse för några månader sedan. Det är visst att det är den känslan, det samhället människor idag verkar och lever i. Just därför finns en poäng att peka just på sammanhanget, på ting och skeendens natur och sammansättning. Tidningen, som jag för vissa har låtit meddela att jag planerat, är tänkt att heta just Sammanhang, och behandla livet och samhället, hur vi upplever det och vad vi kan göra av det. Det är en vid beskrivning, och jag överlåter till författarna att tolka vad som därunder går in.

Ett flertal ämnen har jag redan funderat över, varav vissa jag själv ämnar behandla, och andra jag gärna skulle vilja att någon skrev om. Där ingår

• Hur skapas känslan och bilden av ett samhälle och sammanhang, och vad styrs dess utveckling?
• En diskussion om tid och hur vi upplever den, och vad det innebär rent konkret i verkligheten, i fråga om kausalitet, inlärning, mm.
• Nödvändigheten i att vara seriös och misslyckas.
• En epistemologisk diskussion - om vad kunskap är och hur den införskaffas.
• Att skapa något genom att säga det, och vikten och värdet i en benämning.
• Lådan och vad den är - gärna en språkteoretisk analys på den.
• Om mål och deras uppfyllande.
• Förändring och nuets värde.
• Vem behöver en lycklig barndom?
• Kvantfilosofi - en populärvetenskaplig beskrivning.
• Att skapa en person i ett socialt sammanhang.
• Information: Dess natur och egenskaper.

Med mycket mer. Poängen är att uppmuntra till diskussion om ämnet, och vikt bör läggas på personers upplevelse när de intar texten. Mina förslag kan verka teoretiska, men tanken är verkligen inte att tidningen bara ska behandla teoretiska ämnen. Det mesta som känns bra blir bra.

Tanken är att tidningen skall typsättas med LaTeX och XeTeX, kompakt i två kolumner på a4-papper för att underlätta läsning från utskrivna blad. Troligtvis kommer jag inte få möjlighet att trycka den på riktigt, utan får distribuera den digitalt för lokal utskrift. Om någon känner till en lagom billig tryckmöjlighet tar jag gladeligen emot såna förslag.

Återstår nu att informera och diskutera detta, så får vi se när det hela blir klart. Alla som är intresserade - av att bidra eller läsa - ombedes kontakta mig.

Man får mycket tid att tänka härute, trots att det kan tyckas att man har saker för sig förjämnan. Mycket som görs, hela tiden, och hela tiden dyker det upp nya saker som behövs eller vills göras. Kanske är det så, att det tycks som man tänker så mycket, eftersom man har få personer att prata om det med. Min familj då, förstås, men ja, det jag tänker på är inte alltid saker som folk förstår. Oftast kanske bara någon enstaka jag känner, och litegrann.

Vi var på Trönös nattbio och såg Män som hatar kvinnor. Vad som är tydligast är såklart karaktärerna. Och vad som gör det till en bra film (bok, blablabal). Överhuvudtaget är det det som ofta gör berättelser bra - som man tycker om eller tycker är intressanta. Känslan av en person. I sammanhanget är det intressanta vad som skapas i huvudet på betraktaren, såklart.

Nu såg min inverterade binära klocka ut att visa midnatt, men när jag jämförde med den analoga såg det helt fel ut ett ögonblick, innan jag insåg att klockan var två minuter över halv. Ni som förstår förstår. Idag känner jag mig lätt, och jag känner nattens alla lukter och jag förstår precis varför jag tyckte så mycket om att vandra om nätterna när jag bodde här. Det är inte alls samma sak i en stad. Det beror så på vad man är van vid. Vad man urskiljer och känner saker om. Mina händer blir frustrerade av att vänta på att den andra blir klar i sitt tryckande. Måste göra en egen tangentbordslayout om detta ska funka någon längre tid. Jag känner mig hoppig.

Tidningen blir till, om folk skriver. Nu är jag mer säker på det jag tänkt på om den. Vad det utvecklas återstår att se. Jag saknar bollplank, bollplank. Katterna ger inte mycket till övers för sånt. Miljön är inspirerande, men inte så utvecklande av det som redan finns. Det måste vändas på på ett annat sätt. Jag ska börja ta kontakt med folk på något vis.

Stötestenarna som varit i vägen för min inspitation har jag nu åtgärdat, och jag har kommit igång med vad jag egentligen velat göra här. Äntligen. Idag kom ett hällregn, nästan från klar himmel. Som tur var hade jag redan badkläder på mig, så det gjorde ingenting alls, och jag kom att tänka på torpet i Småland och hur vi brukade vara ute i regnet där. Detta blir nog sista sommaren vi är där.

Tidningen jag har pratat runt om börjar nu ta form - konceptuellt i mitt huvud, menar jag såklart - och inom kort kommer jag lägga upp ett utkast på deklaration om poängen med den. Jag kommer meddela berörda parter om det då. Jag har tänkt på det när jag inte kunnat sova de senaste nätterna (de går och lägger sig väldigt tidigt här), och jag tror den kommer bli bra. Väldigt bra faktiskt.

Ett av fönstrena högst upp på kortsideväggen saknar fönsterbrädor, så det har varit det första projekt jag tagit mig an häruppe. Först måste vindpappen bytas ut. Jag har klättrat upp för att ta ut gamla häftstift, men får snart flytta på stegen för att komma åt på andra sidan. Stegen är egentligen inte tillräckligt lång för att man ska nå hela vägen upp, men om man lutar sig helt mot väggen kan man stå högre upp än vad som egentligen är helt säkert. Det känns tryggt ändå, att liksom vila på magen. Nedanför fönstret växer dock en stor buske, så jag kommer inte åt att ställa stegen på andra sidan. Jag får helt enkelt försöka ställa den lite närmare på denna sidan och sträcka mig. Jag gör så, men när jag har klättrat upp lika långt upp som förut, för att nå allra högst upp på andra sidan fönstret, märker jag att stegen står brantare nu än förra gången, och att mina fötter bara är någon decimeter ut från väggen. Jag håller mig fast i en liten spik när jag mejslar bort några häftstift, men känner hur stabiliteten sviker och hjärtat börjar slå häftigt.

På en gång slår det mig hur lätt det vore att tappa balansen. Nu står jag med hela kroppen fast mot väggen och tvingar mig själv att inte röra på mig. Försiktigt byter jag från att ha den högra kinden mot väggen, till att se vad jag gör på min högra sida. Böjer ned ena armen mot stegen för att se om det ger stadga. Ingen större skillnad. Till sist får jag ned båda fötterna till steget under mig och går skakande ned och av stegen. Jag får hoppa lite för att skaka av mig lite av adrenalinet. Det är inte värt det, tvingar jag mig att tänka, och så ansträngande är det faktiskt inte att hämta en längre stege. Fler än jag skulle drabbas om jag föll.

Joha och mor hjälper mig med storstegen, och imorgon spikas fönsterbrädorna upp om det är finväder.