Ett av fönstrena högst upp på kortsideväggen saknar fönsterbrädor, så det har varit det första projekt jag tagit mig an häruppe. Först måste vindpappen bytas ut. Jag har klättrat upp för att ta ut gamla häftstift, men får snart flytta på stegen för att komma åt på andra sidan. Stegen är egentligen inte tillräckligt lång för att man ska nå hela vägen upp, men om man lutar sig helt mot väggen kan man stå högre upp än vad som egentligen är helt säkert. Det känns tryggt ändå, att liksom vila på magen. Nedanför fönstret växer dock en stor buske, så jag kommer inte åt att ställa stegen på andra sidan. Jag får helt enkelt försöka ställa den lite närmare på denna sidan och sträcka mig. Jag gör så, men när jag har klättrat upp lika långt upp som förut, för att nå allra högst upp på andra sidan fönstret, märker jag att stegen står brantare nu än förra gången, och att mina fötter bara är någon decimeter ut från väggen. Jag håller mig fast i en liten spik när jag mejslar bort några häftstift, men känner hur stabiliteten sviker och hjärtat börjar slå häftigt.

På en gång slår det mig hur lätt det vore att tappa balansen. Nu står jag med hela kroppen fast mot väggen och tvingar mig själv att inte röra på mig. Försiktigt byter jag från att ha den högra kinden mot väggen, till att se vad jag gör på min högra sida. Böjer ned ena armen mot stegen för att se om det ger stadga. Ingen större skillnad. Till sist får jag ned båda fötterna till steget under mig och går skakande ned och av stegen. Jag får hoppa lite för att skaka av mig lite av adrenalinet. Det är inte värt det, tvingar jag mig att tänka, och så ansträngande är det faktiskt inte att hämta en längre stege. Fler än jag skulle drabbas om jag föll.

Joha och mor hjälper mig med storstegen, och imorgon spikas fönsterbrädorna upp om det är finväder.