Rosetoget

Jag är med på rosetoget i Oslo och känner mig ensam. Rådhusplassen är visserligen sprängfylld med människor, de allra flesta bärandes på rosor eller andra blommor. Jag har kommit dit med arbetskamrater och liknande. Parollen som vi ställt oss bakom är "Norge står samlet mot terrorhandlingar" och från scenen proklamerar Jens Stoltenberg: Breivik sade att attacken var mot Arbeiderpartiet och AUF - Vi svarar att attacken var mot hela vårt samhälle. Men Stoltenberg har fel.

 

Det är därför jag känner mig ensam. Jag har sökt efter Håkan som också finns med i tåget, men han är långt borta i folkhavet. Om attacken varit mot hela samhället hade det lika gärna kunnat vara mot det konservativa partiets ungdomsförbund, eller för den skull mot Fremskrittpartiet. Men man kan fråga sig hur man isåfall hade resonerat när man valt att rikta en rasistisk attack mot partier som aktivt eller passivt verkar för en samhällsutveckling där främlingfientligheten växer i takt med att medmänskligheten urholkas. Det är de som gör motstånd som sätts åt.

 

Det är därför långt ifrån en tillfällighet att det är vänsteraktivister som utsätts för våld från brunt håll. Det var inte första gången och knappast heller den sista som aktiva antirasister blivit förföljda, misshandlade, hotade eller dödade av extremhögern.

 

Jag tänker på min tid som aktiv i Ung Vänster Söderhamn och i Gävleborg. Det hände att kamrater blev nedslagna på öppen gata, på vägen hem om kvällen. Någon hade kommit hem till sin lägenhet och funnit en yxa fasthuggen i dörren. När vi anordnade antirasistiska manifestationer kunde vi alltid urskilja de kortsnaggade männen i bakgrunden i publiken. De med kamerorna. Vi försökte starta en klubb i Bollnäs, men det gick trögt. Där var vi alltid tvungna att vara en rätt stor grupp när vi var ute, för att alls känna oss trygga. Bollnäs var ett känt nazisttillhåll. Vi fick aldrig igång någon klubb där.

 

Men vi gjorde också stora framsteg. När nationalistiska grupper fått agitera från tribunen i Söderhamn, kunde vi mobilisera ett enormt motstånd. Om jag inte minns fel gick tvåtusen i det tåget vi ordnade, i en stad med elvatusen invånare. Efter det kom inte rasisterna tillbaka till våra gator. I alla fall inte öppet.

 

Det är därför jag sakner er kamrater, från Gävleborg, Göteborg och andra ställen. Ni som vet vad det nationalistiska våldet kan innebära för de som vill göra motstånd. Ni som ändå väljer att göra det.


Tjufem minuter över fem

igen. Igen vill jag iväg från Götet och drömmer om att sitta bakom flötet vid en fiskesjö. Det har varit en trött dag. Jag är fortfarande inte fri från förkylningen från den 19:e. Tillvaron blir töckenartad, och det är svårt att riktigt greppa den nya situationen jag är i. Med nytt hem, ny skola, nya sociala relationer och inställningar.

Som vanligt har jag knappt tid med något jag önskar jag kunde göra. Igår hann jag faktiskt spela på fiolen lite. Det lät lite hemskt, men bara lite. Jag tror jag ska få rutin på det, och förlägga plugget till kvällen några gånger i veckan så jag kan spela på dagtid. Överlag behöver jag få fason på hur jag planerar in saker, så jag får tid till det jag vill. Jag vill.

Det är bra.

Jag vill tillochmed plugga, haha. Idag gjorde jag variation på en verkansintegral med en lagrangian i hindenburgklassen, och det kändes rätt okej. Trots att jag är så trött och sitter och sniffar. Och jag har en ny bra bok med algebraisk topologi kopplad till fysik. Bara smaka på de orden. Stundvis lite handviftig, men oftast helt fantastisk. Den hinner jag läsa på kvällen innan jag släcker lampan, på spårvagnen och när jag väntar på densamma.

Jag har köpt ett par kängor i storleken nog strax under den mina fötter har. Jag tänker att det nog ger sig om ett tag, och tvingar mig att bara ha dem varannan dag. Annars hade jag nog bara gått och gått, man blir tokig av allt spårvagnsåkande och den här hösten är den vackraste jag sett på väldigt länge. Härnere iallafall. Men de senaste dagarna har varit så molnfria att frosten faktiskt bitit om mornarna, och kvällarna känts som vintern vore här.

Ikväll har jag bläddrat i häften jag fått av Anjelica om övningar man kan köra i ungdomsgrupper. Tanken är att jag ska komma på något bra att köra med killgruppen på vänsterhelgen, och även något att presentera på den utbildningsdag vi kommer ha längre fram. Det går sådär. Jag ska nog ta med dem på tåget imorrn när vi far till Örebro på maskulinitetskonferensen.

Årepolska har gått runt några gånger nu.

Ikväll vill jag dansa. En långsam polska, och bara samförstås. Jag är glad att jag har mitt svårmod. Det känns som hemma.

Midsommar

Jag minns att förra årets midsommarafton var potatisen väldigt god, och Ingo hade gjort olika varianter av tofusill som smakade konstigt. Det blev inte lika god potatis denna gång, men vi grillade och det blev en såndär smak av grill. Liksom som av glöden. Sen blev jag mest trött på alkoholkulturen. Ibland gör man saker för andra trots att man inte vet om man verkligen bidrar med något. Kanske för att man tänker att det bidrar till en själv.

Blåsväder

Jag har flyttat. En korridor och möbler som inte är mina. Men idag har jag hämtat ett par fina nya stolar. Mer mitt så. Mer mitt hem kanske än på länge. Fast det är lite svårt att trivas där än. Innan jag har mat i skafferiet. Innan jag har ordnat en internetuppkoppling. Innan jag börjat trivas i köket. Så jag letar efter andra ställen också. Mest för att jag vill bo själv. Läget är bra. Det finns en jättefin frukt- och grönsaksaffär nere på Vårväderstorget, och ett berg helt inpå knuten man kan gå upp på och ta med folk till. Överhuvudtaget kan jag bjuda in folk nu, till köket jag delar med de andra två och balkongen det ibland är okända människor på.

Jag är ledig ett okänt antal dagar till. Det är svårt att få kontakt med Volvo om när det nu var jag skulle börja. Jag hade inget att skriva på när de ringde mig på bussen i Genève. Det ställer en hel del krav på en för att man inte ska bli ensam om dagarna. Men jag har egentligen en hel del att göra, och en del folk att träffa och en del ställen att resa till. Så jag får börja planera in så kanske det känns mer strukturerat och jag tar mig framåt. Och så jag känner mig sån också. Ikväll känner jag mig mest ensam.

Kärleken väntar

Efter en veckas halvdövhet hör jag på nytt i vänster öra, och ljuden går nästan att ta på.

Kök

Jag hälsar på folk och pratar kök, eller bygg, eller att göra saker, sådär - själv. Det verkar som att jag kan bli av med datorn som strulat i ett halvår och jag blir sysselsatt med att hitta en ny. Jag får välja te och vill inte välja. Eller. Ibland vill man det - mellan saker som det faktiskt är skillnad på (som tesmak). I övrigt kan väl allt vara bra? Vad är poängen med dåliga saker och meningslösa val? Jag är så urbota less på att sånt tar upp ens liv.


Jag har börjat bli trött på kvällen. Inte av mörkret utan av att jag inte verkar göra något på kvällarna längre. Produktivt. Eller tar jag mig inte ork, tid, kraft, mod till att göra saker jag egentligen vill. Eller.


Konst..

Skillnaden mellan konstnärer och andra är att de förra gör något av alla saker som far genom huvudet.

Frosten!

Igår började december, min månad! Solen går ned klockan fyra, och igår hade vi en fantastisk fullmåne här när jag gick till min föreläsning som jag missat halva av för jag ville hinna äta med Klara, och vi hade faktiskt varit superduktiga och handlat så mycket mat att vi knappt fick hem det och träffat en massa trevliga människor på affären som pratade med oss, och när jag blir stor ska jag ha råd att köpa grönsaker där på torget. Det är samma soliga väder idag, bara att idag är marken frostig och glittrar, och höghusen här lyser oranga med ljusstakar i fönstren när Klara sprang ned till bussen och jag vinkade i fönstret och hon såg så glad ut.

Idag diskar jag och lyssnar på Doktor Kosmos och förbereder mitt prat till studiecirkeln lite. Hoppas det blir massor av snö till jul, jag vill åka skidor, och hoppas vi har stavar så det räcker. Det har vi nog. Ska kolla upp saker till tidningen våran också. Den kommer bli helt knasigt bra. Men nu måste jag bli av med disken här. (Och jag åt rester idag, bara en så sak kan ju göra vilken dag som helst helt suprig!)

Alléer

är trevliga att gå igenom, men det tar några år innan de vuxit upp, och någon måste plantera dem. Men när man gjort det, att se den växa fram.
Jag vill ha ett hus och en trädgård, någon gång. Och Göteborg är inte att tänka på, alls. Jag saknar snön. Så.
Även om hösten är fin här, och jag hittade mitt sittunderlag i skolan (som jag sen måste förlagt i en annan sal). Sen ska jag gå en promenad med ett gammalt block jag kom att tänka på.

Monsunen

Jag sprang upp på Ramberget. Sådär fort så att jag egentligen inte orkar och det smakar blod i munnen när man kommer upp. Det blåste riktigt mycket och det var ingen annan däruppe, utom några i bil. Innanför dörren igen kommer det. Det stora regnet. Lite önskar jag att jag fortfarande var kvar därute.

men det är tråkigt att vara sjuk också. Kanske om jag börjar äta jättemycket frukt, om jag kanske slipper bli sjuk hela tiden. Jag ska nog börja iallafall. Får ju studiemedel nu, och frukt är gott.

Fart!

Jag hade en seg morgon, nivet när man sitter och tittar på timmeslånga filmer på ojtube och strötypsnittsurfar efter en fräck sans-serif till tidningen. Men nu har jag kommit igång, och ska städa upp här lite innan jag tar itu med pluggandet.

Det nästan enda som är drygt med hösten är att fingrarna blir så stela av kylan, så det går dåligt att plocka på gitarren. Kasst! Åh, jag ska ha ajvar till maten idag. Helt klart underskattad röra. Man borde kunna göra sånt själv.. Borde använda mixern mer än vad jag gör.

Det känns bra. Med allt, nästan. Jag ligger efter med det mesta, såklart, men jag tycker iallafall om det jag måste göra. Det kommer bli bra, vad som än blir. Jag är upplagd för nya vanor, gamla vanor, nya planer, gamla planer. Och idéer och projekt. Som det ska vara - här kommer jag!

(Och jag får nog gå ut en sväng, trots att det regnar så. Rackarns att Klara tog sina gummistövlar.. )

Hur man ska vara

Jag fick pumpa cykeln på macken. En man i en bil frågade något obegripligt, och till slut förstod jag att han ville veta hur jag kunde pumpa cykeln trots att luftslangen inte hade ett sånt munstycke. Det är inte alltid så lätt att förstå vad folk menar. Jag pratar själv rätt obegripligt emellanåt.

Jag funderar lite på hurdan man förväntas vara i samhället idag, med att känna en massa folk och ha koll på allt: Inte bara allt som händer utan vad andra folk tycker och känner. Och man ska känna en massa saker själv också, och prata om det och ha relationer och hitta på saker och kommentera det och det. Aldrig långt bort till världen - aldrig långt bort från världen.

Själv har jag alltid varit rätt långsam av mig. Tänkig mer än pratig. Och rätt bra på att vara ensam. Saker betyder ju mer, ju färre de är. När allt blandas är det svårare att känna av de enskilda ingredienserna.

Mål

Att ha ett mål. Det kan vara dendär personen man blir så glad av att vara i närheten av, att ta sig igenom skolan, att vara snyggast på festen, att följa upp planeringen och projektet man har, att lösa det stora problemet. Har man ett mål är man på väg. På väg, hela tiden förstås. Målet är ju aldrig beständigt. Vad gör man när man hamnat där, blivit tillsammans, tagit studenten, charmat alla, rott iland projektet och fått ett fint pris. Eller vad gör man när man insett vad målet innebar, och att det inte är detsamma sett uppifrån, från toppen när man är där, vid målet. Eller att man helt enkelt inte vet, vart man ska ta vägen sen.

Kan man ha ett liv utan mål och riktning? Vad är mål och riktning, sett utifrån, på ett helt liv. Kan man prata om en riktning, annat än för stunden? Som en tangent mot ett tänkt mål. Vad innebär det att inte ha en riktning? På vägen, utan mål. Utan mål, men med en tanke om hur man tycker om att färdas. Så länge resesällskapet är rätt och utsikten vacker, gör målet detsamma. Eller det är kanske bara rationellt. Med orsak och verkan - väg och mål - som grundbult för vårt tänkande, men att i ett längre perspektiv är det olämpligt. För många okända variabler.

Vad som är visst är, att mål försvinner. Saker som förr varit viktiga är det inte längre. Byts mot mer abstrakta, svårare men enklare. Ett större perspektiv, ett mindre perspektiv. Hela livet är ett enda stort ögonblick.

Regniga morgnar och varm gröt

Jag skulle prata med studievägledaren idag och åkte iväg lite tidigare. Klara pälsade på mig. Det regnade riktigt mycket när vi åt frukost. Jag hade hört att vi skulle få en ny studievägledare nu när Viveka är mammaledig, men så verkar det inte ha blivit. Han den andra vi har är inte bra. Då kan jag likagärna kolla upp själv vilka kurser jag ska gå. På vägen hem kollar jag om de har Lady Grey på någon annan livsmedelsaffär i stan. Ingen lycka. Innan jag hunnit hem till  huset igen har det spruckit upp och jag blir helt svettig i alla kläder. Känns länge sen.

Jag hittar inte så mycket på universitetets hemsida, men tänker att jag ska göra ett mer helhjärtat försök framöver någon gång. Det är ju endel dagar kvar innan allting drar igång på allvar. Jag kollar på dendär kursen i genusvetenskaplig teoribildning också, men som vanligt är det omöjligt att hitta till någon vettig kurshemsida. Det får jag också ta tag i framöver.

Jag ska städa härhemma istället. Klara hade lite kläder hon ville ha tvättade, och jag kan ta lakanen också och sen prova det nya underlakanet jag köpte i Älmhult. På golvet ligger Hjärtans fröjd. Jag läser om när de har sex första gången - de sidorna som var där jag öppnade den. Den stora kärleken. Citronmeliss. Jag ska fråga Ellen om jag kan låna fortsättningen. I vardagsrummet fylls Nils av en varm och barnslig lyckokänsla, mild och mjuk som mammas mannagrynsgröt en mulen måndagmorgon, i Du & du & du. Han frågar sig vad en man är. Svar. En luden varelse som alltid har rätt, som alltid vill tävla, som vill vinna, som vill slåss, som vet bäst, som kan mest, som vill bestämma, som vill styra, som slutat växa, som slutat lära något nytt, som inte längre blir nyfiken och som har svar på alla frågor. Nils vill inte vara en man. Han vill växa, men inte bli vuxen.

Per Nilssons karaktärer känns mycket som mig. Som mig fast utan många saker, såklart. Det finns endel i mig.

Jag var på stadsbiblioteket och läste i cykelbroschyrer, och tittade på en cykelkarta efter ställen att åka till. Jag minns när man äntligen kunde ta ut cykeln första gången efter vintern. Känslan är oslagbar. Det är ont om vintrar här i Göteborg.

Vi var uppe på Ramberget häromkvällen och tittade på fåglarna och himlen. Den såg målad ut. Helt stilla, som i ett datorspel där himlen är en pålagd bild. Fåglarna flög runt i olika nivåer. Det ser helt annorlunda ut när man tittar på det nedifrån. Mer djup. Man får nästan svindel när allt man ser är himmel. Marken är borta.

Mellan

Jag är tillbaka i Göteborg, och allt känns nytt. Nytt och vackert, nytt och sett på ett nytt sätt, nytt och omedelbart. Plötsligt har jag väldigt mycket tid, och nästan ångest för att inte vara tvungen att göra något. Vädret tillåter egentligen inte någon närmare aktivitet, men en hel del har ändå blivit gjort. Jag känner mig ovanför, utanför, allt här. Har ännu inte bestämt mig för vad det är jag gör här. Som mellan sammanhangen.

Och jag lyssnar på I got life och tänker att så är det. Just så fantastiskt. Precis nu.

Om

Min profilbild

Aksel


RSS 2.0