Jag hittar inte så mycket på universitetets hemsida, men tänker att jag ska göra ett mer helhjärtat försök framöver någon gång. Det är ju endel dagar kvar innan allting drar igång på allvar. Jag kollar på dendär kursen i genusvetenskaplig teoribildning också, men som vanligt är det omöjligt att hitta till någon vettig kurshemsida. Det får jag också ta tag i framöver.

Jag ska städa härhemma istället. Klara hade lite kläder hon ville ha tvättade, och jag kan ta lakanen också och sen prova det nya underlakanet jag köpte i Älmhult. På golvet ligger Hjärtans fröjd. Jag läser om när de har sex första gången - de sidorna som var där jag öppnade den. Den stora kärleken. Citronmeliss. Jag ska fråga Ellen om jag kan låna fortsättningen. I vardagsrummet fylls Nils av en varm och barnslig lyckokänsla, mild och mjuk som mammas mannagrynsgröt en mulen måndagmorgon, i Du & du & du. Han frågar sig vad en man är. Svar. En luden varelse som alltid har rätt, som alltid vill tävla, som vill vinna, som vill slåss, som vet bäst, som kan mest, som vill bestämma, som vill styra, som slutat växa, som slutat lära något nytt, som inte längre blir nyfiken och som har svar på alla frågor. Nils vill inte vara en man. Han vill växa, men inte bli vuxen.

Per Nilssons karaktärer känns mycket som mig. Som mig fast utan många saker, såklart. Det finns endel i mig.

Jag var på stadsbiblioteket och läste i cykelbroschyrer, och tittade på en cykelkarta efter ställen att åka till. Jag minns när man äntligen kunde ta ut cykeln första gången efter vintern. Känslan är oslagbar. Det är ont om vintrar här i Göteborg.

Vi var uppe på Ramberget häromkvällen och tittade på fåglarna och himlen. Den såg målad ut. Helt stilla, som i ett datorspel där himlen är en pålagd bild. Fåglarna flög runt i olika nivåer. Det ser helt annorlunda ut när man tittar på det nedifrån. Mer djup. Man får nästan svindel när allt man ser är himmel. Marken är borta.