Jag kom hem med nattbussen klockan fem-sex imorse. Jag hade varit i Stockholm på distriktsstyrelsekonferens, som trots allt kändes väldigt lyckad. Hela resan blev kanon trots att det ibland kändes som att vi var fel ute.. Hursomhelst känner jag i mina fickor, när jag sitter på spårvagnen hem. Jag har inte nyckeln in till trappuppgången. Ajdå. På min gata ser jag någon lämna mitt hus, så jag springer ikapp henne och hojtar lite. Hon reagerar inte genast, utan stannar först när jag hunnit runt henne. Redan då funderar jag på hur jag själv skulle reagerat på om någon gjort så när jag var ute och gick, och hur jag ska verka så lite skrämmande som möjligt. Jag börjar förklara min situation, men hon avbryter mig och säger att hon har brottom till bussen. Hon såg ut att ta det ganska lugnt, men kanske hade behövt springa om hon dröjt mer, det är klart. Hur hade jag själv tagit en sån situation? Spelar det in att folk blivit skjutna och knivhuggna på denhär gatan?

Helgen innan var jag uppe i Trönö på överraskningsvisit. De blev överrraskade.. Lill-Mia var också där, det var trevligt. Hon lärde sig gitarrackorden supersnabbt. Jag åt äpplen från träden, som smakade gott ibland och precis sådär illa som jag minns det, ibland. Jag och Joha gjorde en supergod äppelkaka. Det blir på en gång vackert och smärtsamt varje gång jag är uppe, men det känns jobbigt att det blir så sällan. Det är så tomt däruppe nuförtiden. jag hoppas vi kan samlas allihop där igen, till sommaren. Om Henrik och Isak dyker upp blir vi värsta fotbollslagen.